Trädgräns
Trädgränsen (eller skogsgränsen) markerar den höjd eller latitud där skogshabitat övergår till tundra, alpin eller fjäll. Trädgränsens altitud bestäms av faktorer som begränsar trädtillväxten, till exempel de lägsta vintertemperaturerna, snödjup och betestryck från växtätare som gnagare och renar. När våra vintrar blir varmare kan trädarter växa på högre höjder och breddgrader. Under det senaste århundradet har trädlinjerna i Abisko nationalpark flyttat sig cirka 230 meter uppför sluttningar, eller cirka 40 meter i höjd.
Flytta pilen över bilden för att se hur trädgränsen har förändrats över tiden.
Även om vissa aspekter av landskapet (som snöfall) varierar dramatiskt från år till år och därför inte alltid speglar de långsiktiga effekterna av klimatförändringar, kvarstår trädgränser över längre tidsperioder. Därför kan de fungera som ett mått av förändring på grund av vårt snabbt föränderliga klimat och markanvändning. Fotografier är ett utmärkt sätt att visualisera förändringar i trädgränsen över tid, och gör att vi kan visualisera andra mänskliga effekter som röjningar för skidbackar.
Det är inte bara träd som kan sprida sig uppåt - många arter av buskar och blommande växter är också i rörelse. Vissa arter, som exempelvis smörbollar (Trollius europaeus) som visas på ovanstående fotografier, finns nu på högre höjder än de gjorde under tidigt 1900-tal. Även om de kan förbli vanliga inom sina tidigare utbredningsgränser, delar de nu dessa höjder med andra traditionellt alpina arter eller fjällarter.
Även om klimatförändringar är en tydlig markör för mänsklighetens påverkan på Arktis, kan dessa ekosystem också påverkas direkt av närvaron av människor i området – som turism, infrastruktur och allmän mänskligt slitage. Även när klimatet värms upp kan trädgränsens framfart begränsas av betande djur som renar. Tyvärr tenderar infrastruktur och närvaron av människor att stöta bort dessa karismatiska växtätare, vilket bidrar till att snabba på trädgränsens framfart. Detta är bara ett exempel på de många sätt som direkta mänskliga effekter kan påskynda de ekologiska förändringar som orsakas av klimatförändringar.
Förutom att röra sig i mot högre höjd och till högre breddgrader, blir vegetationen både grövre och mer tätvuxen med den stigande årstemperaturen. Medan trädgränsens framsteg är beroende av temperaturen på vinter (eftersom höjdbegränsningar återspeglar årliga lägsta temperaturer), är lövverkets höjd och täthet relaterad till ökningar i vår- och sommartemperaturer. Dessa ökningar tros gälla träd, buskar, örter och gräs, men inte för andra växttyper som mossor. Den relativa förekomsten av specifika växttyper påverkas också av lokala faktorer, såsom närvaron av permafrost och markfuktighet.
När du tittar på fotografierna över trädgränserna, kommer du att märka att skogarna fram till trädgränsen år 2022 ser lövlösa och karga ut. Detta beror på ett utbrott av växtätande nattfjärilar vars larver livnär sig på björklöv. Det finns två huvudsakligen förekommande arter i Abisko-området, Epirrita autumnata (fjällhöstmätare) och Operophtera brumata (mindre frostfjäril), som båda ökar i antal för att nå sin topp ungefär en gång var 10 år. Mängden av dessa två arter under ett utbrott avgör omfattningen av skadorna på björkarna. Det finns bevis för att det geografiska utbredningsområdet för båda arterna ökar tillsammans med stigande temperaturer, eftersom dessa nattfjärilar begränsas av sin tolerans mot kyla. Eftersom båda arterna har avancerat norrut, förekommer nu båda arterna på områden där tidigare enbart fjällhöstmätaren funnits. Klimatuppvärmningen kan komma att påverka både utbredningsområdena och samexistensen av dessa arter. Denna tidsmässiga och rumsliga överlappning har potential att öka utbrottens storlek.
